Beskrivning: Le poireau perpétuel: Regisserad av Zoé Chantre. "Den här filmen börjar den 5 mars. Varje år, exakt detta datum, kommer en myra in under min ytterdörr och jag tittar på den. För henne är det början på våren, för mig är det min mammas födelsedag. Myran matar dess drottning som sedan lägger ägg och jag ställer mig frågan om jag vill eller inte vill skaffa barn just vid den tidpunkt då min mamma, som lider av cancer, närmar sig slutet av sitt liv." Så här introducerar Zoe Chantre sin sista film hittills. Vi skulle ha räknat ut att filmen är självbiografisk, men ur flera synvinklar: hennes egen, hennes mammas, myrans och andra enheter som är med i den här berättelsen om tillvaron. Dessutom är en sällsynt egenskap i denna typ av företag den medvetet generösa hjälpen av humor. Inte bara när det gäller den roliga sidan av de olika äventyren som berättas med uppenbart jubel, även när det inte går så bra, utan också humorn som är resultatet av mångfalden av filmteknikerna: en grundläggande animation med en penna och gummi som vi ser att gnida ut saker - en naiv, glad teknik som återspeglar DIY-lösningarna på några av de allvarligare problemen som tas upp i filmen. Kort sagt, om det här inte är "en självbiografi över alla" a la Gertrude Stein, så är det ett uttryck för viljan att omfamna allt öppet - från djur till människor, från en parisisk lägenhet till Vietnam, till det kvadratiska papperet i en skolpojkes anteckningsbok som i oändlighet återuppfinns framför våra ögon. Filmen är aldrig imponerande, aldrig sententiös, snarare går den alltid framåt. Sådant är det höga priset för denna bekännelse - att göra det, att gå framåt, som varje val i ett spel med ormar och stegar (jeu de l'oie), utan någon förutseende eller visdom, helt enkelt gå framåt ett steg i taget, varje drag lika viktig som en annan: en vacker hymn till S i skolios som ett möjligt, rimligt sätt att stå högt.